I'm a fool to want you

För åtta år sedan svor jag på mitt eget liv att jag aldrig aldrig aldrig skulle falla för någon eller bli förälskad eller ha att göra med en man överhuvudtaget någonsin igen. Det har i stort sett gått bra i hela åtta år. Jag har spelat mitt lilla spel för att inte väcka uppmärksamhet men aldrig menat någon av mina handlingar.
Men nu är det så jävla mycket på riktigt. Jag hann inte ens med. Innan jag visste ordet av så är det oktober och sommaren har blivit till höst samtidigt som jag helt omedvetet brutit min enda regel.
Utan att veta det föll jag för alla hans fina ord och handlingar, hans klokhet och personlighet. Jag föll för att han är så jävla vacker och då menar jag inte bara på utsidan. Han är vacker på insidan. Hundra gånger ovanför min liga. Ungefär som att jag blev så oerhört glad när jag såg honom första gången och när han satte sig vid samma bord som mig och hjärtat klappade dubbla slag. Eller första gången han ringde och fjärilarna i magen gjorde rosa små volter. Eller hur han alltid får mig att le även fast jag har diagnosen djup depression tryckt på papper. Jag kan inte ens lyssna på John Mayer längre, eller som jag kallar honom John Maggio. För då tänker jag bara på hur han sitter där med sin gitarr som förtrollad i sin egen värld och då får jag lite sådär svårare att andas för att jag aldrig kommer bli en del av hans värld. Så här sitter jag nu förkrossad och hjälplös över det faktum att han vilselett mig, skurkat mig, fällt mig. Känslan jag känner är omtumlande och fruktansvärd men på nått sätt ändå helt magisk. Samtidigt som jag är så jävla tacksam över att få känna den här känslan av total eufori så kan jag inte låta bli att ångra mig att jag någonsin föll överhuvudtaget. Allt hade varit så mycket lättare om jag inte hade tillåtit mig att bli lurad av denna man. Jag är kär. Tror jag i alla fall. Hur skulle jag kunna veta då jag aldrig varit det förut? Egentligen. Men jag känner med hela min kropp och själ att jag vill så mycket. Det gör mig ledsen när jag tänker på det.