The feeling is saturday as usual when with this girl

Do you like to hurt? I do I do, then hurt me.

Ta mig långt bort härifrån, ta mig bort från stan och oljuden, ta mig varsomhelst bara nån tar mig långt härifrån. Jag kan inte andas varför förstår ingen det?

Goodmorning starshine, the earth says hello.

Om det är något som får mig att verkligen brinna av så är det rasism. Jag kan inte för min värld förstå hur man kan avsky en annan människa på grund av hudfärg eller religion eller liknande. Vi är ju alla likadana under ytan. Vi är alla lika mycket värda oavsett jobb, hud, religion eller hemland. Jag förstår inte varför en del människor får för sig att de är bättre än andra när sannigen är den att vi alla är lika bra i grund och botten.
Det som gör mig mest föbannad är att jag avskyr rasister. Det gör mig lika dålig som dem. Avsky kanske dock är ett starkt ord. Jag tycker nog snarare synd om rasister när jag tänker efter. De går miste om så mycket. Kulturellt, kulinariskt, alla möjliga upplevelser och möten överhuvudtaget.
Vad spelar det för roll om vi har tempel, kyrkor, moskeér och synagogor i en och samma stad? Vad gör det om en man och en kvinna av olika ras är tillsammans? Vad spelar det förr roll att man umgås utanför landsgränserna? Vad gör det om grannen kommer från ett land långt långt borta? Se det positiva i det hela och ta till er av det som erbjuds istället. Var glada över den otroliga chansen vi har fått att lära känna alla.
Jag tycker det är dags för Sverige att lägga ner segregeringen i detta land och börja bygga upp ett enat land utan rasgränser. Om vi kan vara världens mest jämställda land varför inte bli ett rasfritt mångkulturellt samhälle och en förebild för omvärlden även där.
Om alla bara skulle lära sig att älska alla så skulle det finnas betydligt mycket mer kärlek på den här planeten.
Hur vore det om vi slutade fokusera på att hata allt och alla och började fokusera på att älska varandra istället?

ölsjfgäöjgfäsmga'önmg5%/&U/RTNHB

Tillit. Att lita på andra människor. Att lita på saker. Att lita på mat. Att lita på mig själv. Det är min läxa. Jag klarar mig inte på egen hand fick jag höra idag. Alla vill mig inte ont. Att lita på något eller någon är en del av livet. Men att känna tillit till livet är inte en del av mitt liv och har aldrig varit. Farväl och svek är vad min uppväxt kantats av. Jag känner mig splittrad till tanken på att genomföra denna läxa. Jag känner mig lite yr och illamående, samtidigt som jag nånstans långt där inne känner av att det här är den enda ljusa utvägen för mig. Idag är en jobbig dag, idag ser jag ingen annan utväg än röken genom skorstenen. Och tankarna de är nattsvarta. Allt jag vill är att få vara mig själv fullt ut. Men jag vet inte om det är värt att gå igenom allt det tunga för att komma dit. Jag vet helt enkelt varken ut eller in.

Now that's a typical syndrome when hearts get broken

En av de få saker jag verkligen är bra det är att fly. Jag flyr alltid (o)medvetet från allt som blir jobbigt. Den bistra sanningen i det hela är att jag hur jag än gör alltid kommer tillbaka till ruta ett. Ändå står jag här med en packad flyktväska och väntar på skjuts ut ur problemen, för så länge. Jag mår egentligen inte bättre av att göra så här, det blir faktist bara värre med tiden. Men nu står jag som sagt här och väntar på att flykten ska svepa med mig.
Det är morgondagens problem, som man brukar säga.