Tick.. Tack..

Tid är allt vi har. Tid är vad våra liv består av och är byggda på. Tid är vad allt kretsar kring. Tid som i sekunder som blir till minuter som blir till timmar som blir till dagar som blir till månader som blir till år som blir till minnen. Minnen som sakta försvinner. Tid är allt vi har och ändå så tvekar jag ibland på om det är jag som äger tiden eller om det egentligen är så att det är tiden som äger mig.

I'm a fool to want you

För åtta år sedan svor jag på mitt eget liv att jag aldrig aldrig aldrig skulle falla för någon eller bli förälskad eller ha att göra med en man överhuvudtaget någonsin igen. Det har i stort sett gått bra i hela åtta år. Jag har spelat mitt lilla spel för att inte väcka uppmärksamhet men aldrig menat någon av mina handlingar.
Men nu är det så jävla mycket på riktigt. Jag hann inte ens med. Innan jag visste ordet av så är det oktober och sommaren har blivit till höst samtidigt som jag helt omedvetet brutit min enda regel.
Utan att veta det föll jag för alla hans fina ord och handlingar, hans klokhet och personlighet. Jag föll för att han är så jävla vacker och då menar jag inte bara på utsidan. Han är vacker på insidan. Hundra gånger ovanför min liga. Ungefär som att jag blev så oerhört glad när jag såg honom första gången och när han satte sig vid samma bord som mig och hjärtat klappade dubbla slag. Eller första gången han ringde och fjärilarna i magen gjorde rosa små volter. Eller hur han alltid får mig att le även fast jag har diagnosen djup depression tryckt på papper. Jag kan inte ens lyssna på John Mayer längre, eller som jag kallar honom John Maggio. För då tänker jag bara på hur han sitter där med sin gitarr som förtrollad i sin egen värld och då får jag lite sådär svårare att andas för att jag aldrig kommer bli en del av hans värld. Så här sitter jag nu förkrossad och hjälplös över det faktum att han vilselett mig, skurkat mig, fällt mig. Känslan jag känner är omtumlande och fruktansvärd men på nått sätt ändå helt magisk. Samtidigt som jag är så jävla tacksam över att få känna den här känslan av total eufori så kan jag inte låta bli att ångra mig att jag någonsin föll överhuvudtaget. Allt hade varit så mycket lättare om jag inte hade tillåtit mig att bli lurad av denna man. Jag är kär. Tror jag i alla fall. Hur skulle jag kunna veta då jag aldrig varit det förut? Egentligen. Men jag känner med hela min kropp och själ att jag vill så mycket. Det gör mig ledsen när jag tänker på det.

Meat is murder and I wish I was a broccoli

Idag när jag skulle diska så skar jag upp tummen på vänsterhanden med kökskniven. Det var blod överallt och det gjorde inihelvetes ont. Blod klarar jag av finnemang när det är på andra. Men när det är jag som är skadad får jag panik och blir gråthysterisk. Så där stod jag i köket med blod överallt, inklusive på kniven och skrek och panikgrät och försökte ringa runt till vemsomhelst för att veta vad jag skulle göra med handen. Tillslut fick jag tag på min far och det lät ungefär såhär:
- Pappa det är blod överallt och jag vet inte vad jag ska göra AAAHHHH!
- Lugna ner dig Jennie jag hör inte vad du säger när du skriker så mycket.
- Det är blod överallt jag cuttade upp min tumme och jag hatar blod, buhuhuuhuhuh.
- Hur ser det ut då? Är det ett djupt sår, är det jättemycket blod?
- Sluta jag blir äcklad! Jag vet inte jag törs inte kolla jag har haft handen bakom soffan. Pappa jag vill inte se blodet.
- Jennie för i helvete! Dra fram handen och bind nånting runt blodflödet efter att du kollat hur det ser ut.
- UHUHUHUUUUUUH. Det är jätteäckligt, jag dööööööör. Pappa jag vill va en grönsak, buhuhuhuhu.
- Jag kollar till dig imorgon om du dött eller ej av blodbrist, jag ska se tv nu. klick..

Så där satt jag och virade en rulle toapapper runt handen och slängde den bakom soffan så att jag inte skulle behöva se den samtidigt som jag skrek och grät hysteriskt och förbannade mig att jag kastat bort alla mina receptbelagda smärtstillande tabletter. Och köket ja det är fortfarande blodigt jag har inte närmat mig diskbänken än. Blodet får ta och torka innan jag tänker ge mig på att ta bort det.
Det värsta är inte att min hand pulserar så illa att jag funderar på om den lever sitt eget liv. Eller att jag är yr av utmattning efter blodförlust och panikskrik i en timme. Illa är att jag känner mig helt retarderad på grund av att jag inte kan använda min vänsterhand. Ett litet problem med tanke på att jag är just vänsterhänt.
MEN det värsta är dock att jag känner mig som ett billigt slaktat stycke kött. Blodigt kött. Slaktad av en blodig köttkniv (som jag använder för att skära tunga grönsaker). Jag skrek och grät för att det gjode så jävla ont, för att det var så mycket blod som rann ur fel person och för att jag insåg att jag är gjord av kött, ett levande kadaver precis som alla djur jag hatar och inte äter. Jag vill va en grönsak skrek jag ju som sagt till pappa. Besvikelsen över att inte få vara en broccoli och att måste vara ett stycke kött är nästan värre än förlusten av fingret. Jag hatar kött och är så fruktansvärt äcklad av det att jag inte ens äter det. Jag klarar inte ens av att äta vegetarisk mat som smakar för mycket kött. Så äckligt! Så här ligger jag nu, ett retarderat stycke billigt och blodigt kött med en trasig tumme som värker som sju svåra år.
Och med det säger jag godnatt.

This time tomorrow, where will we be?

Jaaaa, biljetten är betald och allting är klart med resan. Nu är det bara packningen kvar. 05.25 på torsdag morgon går bussen mot Linköping och det känns så otroligt jävla kul att få hälsa på alla. Fia, John, Daniel, jaa allihopa! På torsdag vid sextiden sitter jag antagligen livrädd i en bil med en galning till chaufför, och jag kan knappt bärga mig tills vi ses! Vi har så mycket att ta igen. Att få komma tillbaka till Linköping känns otroligt bra och att få komma bort från övik känns som en skänk från ovan. Visst, här har jag mina bästa vänner vilka i princip är min familj då min familj inte riktigt är närvarande. Men att få komma bort från olycklig kärlek, just en dålig familj och minnen om döden även om det bara är för några dar känns så bra. Jag börjar ju som må lite bättre nu som jag sa och om jag bara får vila upp batterierna på annat håll så kommer jag nog komma tillbaka ännu lite mer som mig själv med lite mer energi och med en vilja att få allt att bli om inte bra ännu bättre. Som jag sagt förut, jag andas nu frivilligt.

I tryed out how it is to be a mother for a day. When the child went home I thought screw this if it is for more than one day.

Do you like to get it or do you like to take it? I like to give it..

Det finns en vän som jag saknar så oerhört mycket just nu. Jag saknar honom för att han förstår mig på ett sätt som jag tror att ingen annan gör och jag vill tro att jag förstår honom. Man skulle kunna säga att han är lite som luft för mig. Och det var ett tag sen vi sågs nu, även om vi pratar med varandra ganska ofta. Men det är ändå en annan sak att ses. Vare sig vi kollar på konstiga filmer, sitter och sjunger och töntar oss, tar långa kvälls promenader och hittar på porrhistorier om de som går förbi, är ledsna och bara finns där för varandra, ligger på golvet och är tysta, eller ligger vakna hela natten och diskuterar sånt som andra inte förstår sig på, så känner jag alltid att jag blir lite gladare när jag är med honom. Han är lite som mig fast man. Och en vän som ställt upp för mig under mina mörkaste dagar och nätter. Jag saknar John helt enkelt.

Yesterday I reconnected with my inner spacechild

Igår virvlade jag runt som en kattunge på lsd. Jag var överallt och ingenstans. Jag pussade och kramade på alla mellan himmel och jord. Jag predikade politik och farliga får. Jag dansade som en galning. Jag levde som om det inte skulle komma någon morgondag. Jag hade kul igår. Jag var galen igår. Jag blev påmind om hur jag brukade vara. Med eller utan alkohol. Det fanns en tid då jag inte var rädd för något, då jag var helt galen och kunde säga eller göra i princip vadsomhelst. Mitt gamla jag som brukade övertala folk att jag var från Ryssland och hette Olga tills de var helt övertygade eller som kunde hoppa rakt in i en buske bara för att jag kunde. Jag brukade bjuda på mig själv i alla möjliga situationer. Jag kunde ibland balansera på broräcken bara för att känna hjärtat slå extra hårt, helt orädd. Idag är jag rädd för det mesta. Igår lös Jennie igenom för en stund och vet ni vad. Jag saknar mig. Nu när jag har haft det lite bättre i några dar har jag insett att det är ju den jag egentligen är. Jag är inte den här deprimerade tjejen som aldrig kommer förtjäna något bra i livet igen. Jag är Jennie Åberg och jag behöver bara lite hjälp och tid för att komma tillbaka till livet.

Like Sailormoon I got crazy in the light of the night

Is this it? This can't be it.

Nu sitter jag här festklar och fin. Eller fin och fin, det är upp till betraktarens ögon. Jag tänker dricka alkohol ikväll igen. Jag har sminkat mig och klätt upp mig ikväll igen. Jag tänker gå ut och dansa sönder mig ikväll igen. Jag tänker vara trevlig och prata med alla mellan himmel och jord. Igen. Igen och igen och igen. ÄR det här allt? Jag dricker för att dricka och jag klär upp mig för att klä upp mig. Jag dricker inte för att det är spännande längre. Jag klär inte upp mig för att bli fin. Jag känner mig aldrig fin längre. Jag gör det helt enkelt bara för att det är en del av min vardag. Det värsta är inte att det är en del av min vardag, det värsta är gånger som dessa när jag känner att jag inte kan låta bli. Att sitta hemma en fredagkväll skrämmer mig mer än att att gå ut varje helg.

But don't play with me, 'cause you're playing with fire

Jenny don't be hasty

Min kväll har bestått av feghet och ett och samma meddelande på repeat. Jag skriver det. Tänker ett tag. Ändrar det lite. Tar fram numret. Ångrar mig. Sitter ett tag och försöker ignorera tankarna. Börjar om. Det bränner i mina fingrar men ändå så går det ej. STOPP.

Ska jag vara helt ärlig fixar inte jag det här längre. Det spelar ingen roll om vi ska ta dagen som den kommer. Jag orkar inte med detta limbo längre. Jag vill gå bakåt eller lägga ner. Gå framåt och utveckla eller byta väg helt. Jag vill inte stå här och trampa på denna jävla ruta nummer ett längre. Jag har fått nog. Jag har inget att hålla tillbaka, jag står här med öppna armar villig att ge allt eller packa ihop och gå hem. Det är inte upp till mig. Men jag tänker inte stå här med öppna armar och släntra på om det inte är välkomnat. Jag är så fruktansvärt jävla less på det här nu så att frustrationen kokar över. Jag vet inte vartåt jag ska kanalisera alla mina känslor eftersom dom verkar osynliga i fel men ändå rätt ögon. Äsch jag bara svamlar och fumlar med orden ikväll så därför lägger jag ner nu.

"You think you drive me crazy, you and who's army?"

A young man once told me I looked just like a mermaid

And I've held my breath since june.

För jag dagdrömmer om smala pojkar med långt hår och tajta svarta jeans. Fast egentligen dagdrömmer jag bara om en. Och jag önskar önskar önskar att han visste, hur mycket jag hade velat att han knackar på min ytterdörr säger hey baby och tar mig med storm ikväll.

It took some time but now I know

Idag har varit en bra dag, det är förunderligt hur man kan hitta tillbaka till vänner som inte riktigt varit med i bilden på ett tag som helt plötslig bara är tillbaka som om tiden aldrig gick. Eller hur man kan ha vänner hundra mil bort som man aldrig träffar och inte pratar med särskilt ofta men som man ändå tycker om så förbannat mycket. Eller vänner som man vet att man bara har där även fast man kanske inte pratar med varandra varje dag. För att inte tala om de vänner som lyser upp tillvaron på ett eller annat sätt varje dag. Och sist men inte minst nya vänner som dykt upp som från ingenstans med en känsla av vänskap som skulle kunna vara år och dar gammal. Idag skulle jag vilja ge alla mina vänner puderrosa små babuschkadockor och lila enhörningar för att de alla är så härliga och unika som de faktist är. Man kan ju inte annat än att somna med ett leende på läpparna när man tänker på er.




"Nått hände i mig idag när jag stod som på kanten av klippan.
Jag kände med hela mina kropp, jag andas nu frivilligt."

When you love someone but it goes to waste

Dagar som idag så känner jag mig så himla ensam. Dagar när ingen vän kan ses och med en familj som knappt vet om att man existerar, eller har fullt upp med sina nya familjer. Inte ens telefonen, tvn eller datorn är min vän idag. Sånna här dagar känner jag mig så ensam att jag får lite ont i hjärtat, ni vet när det blir så där tungt att andas och varje hjärtslag ekar i tystnaden av ensamheten.
Bakåt i tiden hade jag ringt till farmor och pratat eller rent utav åkt dit en sån här dag. Just nu hade jag verkligen behövt henne. Hon som aldrig skulle lämna mig, hon som för alltid skulle vara vid min sida. Tomrummet efter dig lyser med sin frånvaro och jag kan inte annat än fälla en tår.
Ibland när allting känns såhär börjar jag fundera på om det är mig det är fel på? Jag vet inte om det är mitt deprimerade jag som tänker dåliga tankar enbart för att hålla mig kvar under ytan eller om det är så att jag är till för att vara ensam. Somliga människor är en del av sitt eget pussel och jag har alltid kännt att jag är annorlunda och inte riktigt passar in någonstans. Som om jag står utanför och tittar in.
Just idag behöver jag en kram och ett värmande leende som får mig på bättre tankar. Just idag har jag lite ont i hjärtat för att jag saknar er alla så mycket, vilka ni än är.

Captain take my hand and lead me to the discoland

.

Like a unicorn you are so damn beautiful, and it bothers me.

Vadfan hände med mig i sommar? Att bli glad när telefonen ringer klockan 01.21 en helt vanlig dag. Eller att le åt ingenting i smyg när jag tror att ingen ser. Fjärilar i magen som virvlar runt och sjunger när nånting som påminner om fina minnen dyker upp. Jag känner mig så hopplöst jävla naiv och vilsen när jag sitter här och tänker på den senaste tiden och inser att jag med mina numera sockervaddsrosa känslor blivit träffad av en blixt från klarröd himmel. En kort stund av total eufori, ett lyckorus byggt på vadå? Svaghet? Manupilation? Ljuv musik? Kanske det där fina lilla ordet som jag inte ens förmår mig att skriva ner här? Är det nu det är dags för mig att gå vidare och vara glad att någon lyckades öppna upp mitt iskalla igenbommade hjärta med sina relger och principer eller är det dags för mig att gå i konkurs känslomässigt, ta till det tunga artilleriet och stänga igen för gott? För just nu känns det som om att dansstegen bara leder bort men inte ut, ni vet vad jag menar. Som texten visar så svamlar jag med orden, vet inte riktigt vad jag vet eller tycker eller vill. Jag vet faktiskt inte mycket alls förutom att jag ser rosa när jag tänker på denna tjuv som sakta lirkat upp mitt ihopnystade inre. Jag antar att det är nu jag ska sluta tänka, känna, lyssna, tala, skriva, analysera, grubbla. Jag förmodar att det är nu jag ska låta allt bara vara och vara ifred.

Men,

jag vill ändå få honom att förstå,
jag vill att han ska veta,
hur många leenden han liksom skapade.

Who will love you? Who will fight?

Precis nu på minuten för exakt 365dar sedan fick jag ett samtal, ett samtal som dödade en del av mig. Det var telefonen som ringde och det var min far. När jag hörde vad pappa sa svartnade allt och jag föll ihop. Han berättade att farmor hade bukspottskörtelcancer och att det inte skulle gå att bota. Han berättade att hon skulle dö. Det enda vi kunde göra var att vänta på att hennes lidande skulle ta slut. Det sista han sa var, "gör dig förberedd på att åka hem och ta farväl hon har max tre månader kvar att leva. Så när jag ringer måste du komma hem på en gång om du vill hinna träffa henne en sista gång." Efter att han lagt på så dog en liten del av mig för varje dag som gick, varje gång telefonen ringde. Blodet frös till is och jag fruktade telefonen mer än något annat. Så där satt jag då själv i Linköping och kände hur livet rann ur inte bara farmors händer men även mina. Idag saknas en stor del av mig som ingen kommer kunna ersätta och tomheten och saknaden gör sig mer än väl påmind varje dag som jag måste leva utan dig. Inte en dag gårförbi då jag inte tänker på hur brutalt det egentligen var då du slets bort från mig, allt gick så fort. En och en halvmånad sen fanns du inte längre. Idag för exakt ett år sedan började allt.

One of the most beautiful things you could ever imagine,

Idag är en sån där dag när jag ler med själen hela vägen ut i fingerspetsarna. En sån där dag när alla pensionärer ler när dom ser mig skratta mig fram längs med gatan, inte för att det hänt nått kul utan bara för att världen blir så mycket vackrare när man ler. En sån där dag när höstlöven yr runt i vinden som små röda hjärtan och vinden i sig är som ljuv musik som bara de med ett leende på läpparna förstår.


Idag har jag hälsat på min mormor och morfar som efter 50år tillsammans fortfarande är som nyförälskade i varandra. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tittar på dem, och kan inte hjälpa det utan tänker att om det är sådär kärleken är så vill jag också ha det så när jag blir sjuttio år och all min tid innan dess.
Att ge varandra blickar som bara skriker 'du är den vackraste jag vet' efter så många år tillsammans det måste ju vara någon slags euforisk kärleksutopi. Och hur de säger darling darling till varandra när de vill något, det får mig att smälta rakt av.

over and out

Nu var det sagt och tillbakadraget. Ingen medicin för fröken Åberg. Det var ett litet framsteg för mig och idag är därutav en ganska bra dag. Bra dag, vad nu det innebär.

I say NO.

De vill att jag ska börja med tabletter. Läkaren har sagt åt mig att jag bör ta medicin för mitt eget bästa. Psykologen har sagt till mig att det vore det bästa för mig. Sandra bad mig gråtandes att ta medicin och sa att det är vad farmor hade velat. Tillslut sa jag ja. Imorgon börjar min så kallade medicinering. Men om den nu ska hjälpa mig varför känns allt så himla svart? Jag har vägrat medicin i flera år och vill inte nu heller. Så varför ska jag egentligen göra det? Jag vaknar helldre upp ovetandes om jag ska orka leva för dagen eller om jag bara ska ligga kvar och vänta på att dö. Jag har helldre sömnproblem om nätterna och sover om dagarna än att stoppa i mig tabletter. Jag ångrar mig och vill inte ta medicin längre. Jag går emot mig själv och allt jag tror på om jag börjar med tabletter imorgon. Det vet jag att farmor inte hade velat. De spelar ingen roll hur många månader det tar innan jag kommer att verkligen se solen lysa just för mig. Jag är helldre ärlig mot mig själv även om det innebär att jag kommer leva i detta mitt helvete ett bra tag framöver. Så länge jag vet att jag tar mig ur det med all den andra hjälpen som finns för mig att få. Jag säger nej, ni får bli hur arga ni vill. Nej nej nej.

NEJ.

Waiting for the world to change

Jag måste göra något, jag kan inte bara sitta här och låta världen gå under framför ögonen på mig, tänkte jag.
Igår tog jag tag i saken, det är inte mycket för världen men det är mer än inget. Jag bestämde mig för att starta en blogg i rent utbldande syfte. En blogg med meningen att sprida kunskap om hur sjukt jävla orättvis våran värld verkligen är och vad man kan göra åt det. Antagligen kommer inte många orka läsa det jag skriver där men förhoppningsvis berör den någons tankesätt och värderingar. Det är som sagt inte mycket och det hjälper antagligen inte någon men jag vill känna att jag gör något och att jag iallafall kan säga att jag försökt. Min nya blogg heter topical knowledge. Jag kommer att fortsätta skriva och lägga ut bilder här ändå. Den andra bloggen är enbart till för upplysning och lärande. Vi står inte längre med raka ryggar på en stark värld, vi ligger döende på en värld som faller.

http://www.topicalknowledge.blogspot.com/

I think that I'm a little bit, a little bit inlove with you. But only if you are a little bit, a little bit inlove with me.

From a night when we went up the country

The feeling is saturday as usual when with this girl

Do you like to hurt? I do I do, then hurt me.

Ta mig långt bort härifrån, ta mig bort från stan och oljuden, ta mig varsomhelst bara nån tar mig långt härifrån. Jag kan inte andas varför förstår ingen det?

Goodmorning starshine, the earth says hello.

Om det är något som får mig att verkligen brinna av så är det rasism. Jag kan inte för min värld förstå hur man kan avsky en annan människa på grund av hudfärg eller religion eller liknande. Vi är ju alla likadana under ytan. Vi är alla lika mycket värda oavsett jobb, hud, religion eller hemland. Jag förstår inte varför en del människor får för sig att de är bättre än andra när sannigen är den att vi alla är lika bra i grund och botten.
Det som gör mig mest föbannad är att jag avskyr rasister. Det gör mig lika dålig som dem. Avsky kanske dock är ett starkt ord. Jag tycker nog snarare synd om rasister när jag tänker efter. De går miste om så mycket. Kulturellt, kulinariskt, alla möjliga upplevelser och möten överhuvudtaget.
Vad spelar det för roll om vi har tempel, kyrkor, moskeér och synagogor i en och samma stad? Vad gör det om en man och en kvinna av olika ras är tillsammans? Vad spelar det förr roll att man umgås utanför landsgränserna? Vad gör det om grannen kommer från ett land långt långt borta? Se det positiva i det hela och ta till er av det som erbjuds istället. Var glada över den otroliga chansen vi har fått att lära känna alla.
Jag tycker det är dags för Sverige att lägga ner segregeringen i detta land och börja bygga upp ett enat land utan rasgränser. Om vi kan vara världens mest jämställda land varför inte bli ett rasfritt mångkulturellt samhälle och en förebild för omvärlden även där.
Om alla bara skulle lära sig att älska alla så skulle det finnas betydligt mycket mer kärlek på den här planeten.
Hur vore det om vi slutade fokusera på att hata allt och alla och började fokusera på att älska varandra istället?

ölsjfgäöjgfäsmga'önmg5%/&U/RTNHB

Tillit. Att lita på andra människor. Att lita på saker. Att lita på mat. Att lita på mig själv. Det är min läxa. Jag klarar mig inte på egen hand fick jag höra idag. Alla vill mig inte ont. Att lita på något eller någon är en del av livet. Men att känna tillit till livet är inte en del av mitt liv och har aldrig varit. Farväl och svek är vad min uppväxt kantats av. Jag känner mig splittrad till tanken på att genomföra denna läxa. Jag känner mig lite yr och illamående, samtidigt som jag nånstans långt där inne känner av att det här är den enda ljusa utvägen för mig. Idag är en jobbig dag, idag ser jag ingen annan utväg än röken genom skorstenen. Och tankarna de är nattsvarta. Allt jag vill är att få vara mig själv fullt ut. Men jag vet inte om det är värt att gå igenom allt det tunga för att komma dit. Jag vet helt enkelt varken ut eller in.

Now that's a typical syndrome when hearts get broken

En av de få saker jag verkligen är bra det är att fly. Jag flyr alltid (o)medvetet från allt som blir jobbigt. Den bistra sanningen i det hela är att jag hur jag än gör alltid kommer tillbaka till ruta ett. Ändå står jag här med en packad flyktväska och väntar på skjuts ut ur problemen, för så länge. Jag mår egentligen inte bättre av att göra så här, det blir faktist bara värre med tiden. Men nu står jag som sagt här och väntar på att flykten ska svepa med mig.
Det är morgondagens problem, som man brukar säga.

Oh father forgive for I have sinned

Johnny Cash sjunger "I got Jesus and that's enough" och jag överväger för en sekund eller två att bli troende enbart för att ha något att vända mig till när jag har tappat allt och inte har någon kvar. Eller när jag gjort något dumt och tror att i alla fall Jesus skulle förlåta alla mina synder. Om man tror på det Johnny sjunger så gör han åtminstonde det.
Efter att enbart ha tänkt tanken i två sekunder blir jag allmänt illamående och tar tillbaka allt.
För jag tror ju inte på Jesus eller kristendomen eller hinduismen, buddhismen, islam, judendomen, new age, voodoo eller någon av alla andra religioner som finns på denna planeten även kallad jorden. Jag tror däremot att människors tro är verklig. Jag tror att det är betydande för dem som tror att tro på något, det är bara synd att de inte tror på något som inte är så farligt att tro på. Människor krigar över sin tro. Människor dödar över sin tro. Människor sviker över sin tro. Att tro så starkt att man faktist tar till psykiskt och fysiskt våld är vad jag kallar en stark tro. Även om jag inte vill ha det så och även om det ibland verkar gå för långt så vill jag känna hur det är att tro så starkt. Att verkligen tro på något. Samtidigt som det bringar så mycket hemskheter så ger det människor så mycket mer. Jag tänker på alla de som tror och känner tillhörighet till en större makt, samhörighet på en djupare nivå. Vilken mäktig känsla. Vad läckert att få ta del av något sådant under sin livstid.
Vart ska jag vända mig när jag ligger för döden om inte till tron? Det är en fråga jag ställt mig många gånger.
Jag beundrar verkligen de som har styrkan att tro på något. Jag avundas dem. Här står jag en flicka med så mycket erfarenhet av livet att jag tappat tron till något högre bortanför mänskligheten ensam och kollar in på människorna bakom(utanför?) murarna och bara fascineras.

This is who I am

Flowers to the sweethearts

Lite uppskattning till Emelie och Elin som tänkte på mig idag. Sen vill jag säga tack till Anna, Elin och Emelie för en av de bästa kvällarna på länge. Idag behövde jag verkligen få vara bara glad. Ibland behövs så lite.

Who will be the one to break my heart? I will be the one to break my heart.

Sanningen är den att jag har brutit mina egna regler, jag har raserat mina murar helt på egen hand. Varför jag gjort något så idiotiskt, underbart, skrämmande, magiskt, finns det bara ett svar till. Jag vill inte hålla mina höga murar uppe längre. Ändå har jag så mycket som fortfarande är osagt, så mycket tragedi som helt enkelt inte går att undgå. Sånt där som alltid lämnar sina spår. Här står jag med strålkastarljuset rakt emot mig och försöker att smälta alla tankar som virvlar runt i huvudet på mig. Känslan inom mig påminner om en suspekt blandning av salt och sött. Vad brukar jag göra när känslorna blir för mycket? Jag brukar fly, förtränga, radera, gå vidare. Denna gången är skillnaden den att jag inte vill fly. Jag vill stå kvar precis där jag står just nu.
Det jag måste komma fram till är om jag ska gå på känsla eller repeat.

Nothing there, except the silence.

If I show you the roses will you follow?

Idag är en dag då jag vill vara allt annat än själv. Jag har fallit till botten av mitt eget inre och jag litar inte på mig själv. Å andra sidan litar jag ännu mindre på någon annan så det spelar egentligen ingen roll. Ensam står jag här och önskar mig långt bort. Till en plats där rosorna är rosa som sockervadd och där alla bara är glada och alla älskar varandra.

Jag räddade föresten livet på en mask idag. Den låg halvt grillad på asfalten och såg mer död än levande ut. Så jag spottade på honom för att kolla om han drog åt sig av vätskan, och se på fan masken levde. Så jag tog honom i famnen och bar honom till kyrkogården där jag duschade av honom och bäddade ner honom i gräset. Ganska fint på något sätt, jag hoppas att masken ville bli räddad bara.

She is so sadistic when she's sober

At least I said I'm sorry to mother earth, before stealing her flowers.

I had a dream last night,

Att gå ut nykter en onsdagkväll i Örnsköldsvik är som att vara mitt i en komisk tragedi. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och jag vill inte vara den som dömmer någon. Men är det här verkligen allt? Min värsta mardröm är att fastna i den här staden, att aldrig få uppleva världen. Att köra ner mig så totalt att jag aldrig klarar av att flytta härifrån. Som så många andra gjort och gör hela tiden. Tanken på att bo i Sverige om tio år ger mig kalla kårar längs med ryggraden. Jag hoppas jag inte blir en av dem som fastnar i den här staden. Jag hoppas att jag inte blir en kliché och en i mängden av alla andra. Jag hoppas att jag klipper av navelsträngen till Örnsköldsvik och till all den förutsägbara så kallade tryggheten jag tror mig ha till denna plats.

It is what it is because it is.

Och idag slog det mig, vilken inverkan nya människor kan göra i mitt liv. Det är helt fascinerande att en människa jag bara kännt under en kort tid kan påverka mig så mycket att det troligen kan ha varit livsavgörande. Att bli hjälpt utan att personen i sig vet om att det kanske ändrat mitt liv. Jag undrar om jag någon gång har hjälpt en människa utan att veta om det. Det där med att hjälpa andra när hjälpen inte syns eller går att ta på, det är något magiskt med den hjälpen. Jag kan inte annat än le.

I need to get of this train, I need to live to see another day.

Luften går ur mig och jag vet inte om jag andas eller om jag försöker att andas. Det är som när de skriker du andas nu manuellt till mig i ett nerrökat rum. Jag är här men ändå inte. Klockan 14.30 ska jag reda ut mitt liv. Klockan 14.30 ska jag göra en människa av mig, jag ska ta tillbaka mitt liv och kliva ur den här jävla dimman som har fördunklat min tillvaro alldeles för länge. Jag kanske inte kliver ur dimman idag, men det är ändå ett stort frivilligt steg näramre solen. Andas in och andas ut, andas in och andas ut. Jag kommer att överleva, det gör inget om respiratorn stängs av. Andas in och andas ut jag andas nu automatiskt.

And for the first time in a very long time she was happy.

Cause while I'm here, I'm singing from my heart.

Det finns en sak som skrämmer mig mer än ensamheten och det är tillhörigheten. För mig tar det tusen evigheters evigheter att släppa människor in på livet. Att lära känna andra människor är något utav det svåraste jag vet. Att socialisera sig med en annan medmänniska är för mig något av det vackraste jag kan göra. Samtidigt som det är något av det mest brutala jag kan göra. Min uppväxt är kantad av tunga farväl och svek. Min uppväxt är fylld av innerligt vackra människor och minnen som förgyller den mörkaste av nätter. Ännu en gång blir jag schizofren i mina tankar. Jag älskar människor och kärlek av alla dess slag samtidigt som jag avskyr människor och kärlek av alla dess slag. Genom åren har jag funnit vänner för livet som alltid bara finns där oavsett mitt humör eller mina dåliga och bra dagar, vänner som bara älskar mig för att jag är jag oavsett vem jag är och varför. Vänner som jag älskar så mycket att hjärtat gråter glädjetårar av lycka över att ha berikats av så oerhört underbara människor som mina vänner verkligen är. En farmor som varit min mor genom alla år trots mina äckligt upproriska tonårsår fyllda av hat och sorg, en kvinna som lärt mig vad godhet och kärlek verkligen innebär. Syskon som berör mig genom att bara vara sig själva, min sol, mitt ljus, min styrka. Syskon jag skulle döda och dö för. Främlingar som förgyller mitt liv så som bara främlingar kan. Som pricken över i:et dyker dom upp lite nu och då från ingenstans och ger mig hoppet om människors godhet tillbaka.
Genom åren har jag lärt mig vad det innebär att uteslutas ur något man tog för givet. Jag har lärt mig hur det är att vara dottern till en man som väljer sin sambo helldre än sitt barn, jag har lärt mig smärtan av att mista någon som fortfarande lever. Jag har avsagt mannen som gav mig livet rätten att någonsin älska mig igen. Jag har erfarat hur det är att tappa sin mor, känslan av mamma som flyttar ifrån mig och jag som bryter kontakten i ren desperation är något jag inte önskar en endaste själ. Jag har fått mitt hjärta raserat av den första kärleken, den olyckliga kärleken. Jag vet hur det känns att mista den personen som betyder mest av allt i hela världen, jag kan inte mista någon som skulle göra mig mer ont. Det värsta har hänt. Jag har varit med om saker ingen ska behöva uppleva, jag har blivit nedbryten av oturliga erfarenheter. Motgångar är min vardag.
Tjejen med mest tur i oturen, det är så jag brukar se på mig själv när jag kollar mig i spegeln. Skulle turen i oturen inte vara existerande hade jag inte suttit här idag. Jag är tacksam över det lilla, men önskar mig mer.
Att lära känna nya människor är något utav det vackraste man kan göra tycker jag. Att lära känna nya människor är något av det mest panikartade man kan göra tycker jag. Att lära känna nya människor för mig är en eufori av lycka blandad med dödsångest.
// När allt vackert känns så oändligt långt bort.

I didn't know that this was such a problem.

Vad kommer först, livet eller döden? Man är död tills man lever och man lever tills man dör. Sen lever man igen och så fortsätter det. För vadå? För att få behandlas som skit av omvärlden? För att mista dem som står dig närmast? Livet skrämmer mig mer än döden, då livet gör mer ont. Jag tror inte att någon förstår hur stor saknaden av dig verkligen är. Jag tror inte någon förstår att min själ blöder från tomrummet du lämnade kvar efter dig. En del av mig dog den andra november, samtidigt som en annan del av mig började leva. Livet är för kort för att sörja och ändå sitter jag här och låter lågan slockna i princip frivilligt. Jag orkar inte ens försöka.
När det enda jag vill är att bara leva ut alla mina fantasier och sväva på rosa små moln.
Viljan och tanken finns där, det är bara min motivation som inte är med mig. Jag behöver höra att jag klarar mig igenom det här men mest av allt behöver jag få ett avslut. Det är dags för mig att låta minnena spridas med vinden, du gav mig den bästa tiden i livet och jag borde vara så jävla lycklig över det. Jag har egentligen ingenting att vara döende över. Du vakar ju över mig ändå, från vars du än nu må vara.
Och det gäller att inte glömma bort allt det fina jag har kvar. Vänner som finns där igenom storm och solsken. Jag måste försöka komma ihåg det när jag brottas med ensamheten. Det blir bara så svårt när allt man har kvar är likgiltigheten.

//Schizofren

You know I will adore you until eternity