Such a perfect night with such perfect friends

And now-a-days I think I'm dreaming with my eyes open

Idag tänker jag på allt som är fint här i världen och jag kan inte annat än att le i mörkret klockan 18.14 en helt vanlig fredagkväll. Det är när du får mig att le(va) jag känner att jag vet hur mycket jag nog faktist verkligen tycker om dig. Bara för att förklara hur många leenden du liksom skapar.

Someone once told her she looked good in blue

I was made for success

Everyone I know goes away in the end

Jag känner mig så otroligt ensam och liten och obetydlig just nu. Skuggorna som lurar om natten är extra tydliga ikväll och jag vet inte om jag faller in eller ut ur ett mönster. Ikväll känner jag mig sårbar och allt jag egentligen behöver är viskande ord i mitt öra som säger mig att allt kommer att bli bra, att det är dags att sluta snooza och kliva upp nu.

443 days without her, all alone with nothing but sadness left

You are kind of my sweetest downfall

Samtidigt som klarheten jag känner nu är den klaraste jag känt så går jag vilse i mina egna tankar. Jag vet precis vad jag vill och hur jag tänker och vad jag egentligen känner och kan komma till att känna. Men ändå är det något litet där inne någonstans som gör så att jag ifrågasätter mina tankar och känslor. Idag pågår det ett krig innanför mina väggar och jag känner mig lika ensam som den övergivna soldaten i ett döende ingenmansland. Jag är lite vilsen och allt detta över något jag kanske inte ens behöver gå vilse för. Är allt bara en illusion eller en dröm, mardröm kanske? Eller är det bara så att den känslan jag känner finns där och väntar på att få komma ut. Kanske är du verklig(en)het. Äsch jag pratar i nattmössan idag och lägger därför ner det här nu innan jag börjar gräva min egen grav.

I'm completely lost within my own sea at the moment

...

Like cottoncandy or deep-red roses it's beautiful indeed

Min söta lilla temugg, estetisk perfektion och en fröjd för ögat. Att dricka te är numera ren och skär magi.

I need to imagine the light at the end of the tunnel

Jag är lite sådär lycklig nu, tror jag. Jag försöker verkligen att se på livet ur ljusare perspektiv numera och även om det inte är lätt så börjar jag sakta inse att sorg och mörker inte nödvändigtvis behöver vara livet i sig, utan kanske bara en känsla som flyger förbi lite nu och då. En sinnesstämning som faktist är helt naturlig i viss mån. Men det är inte en lätt väg för mig att gå och varje dag måste jag påminna mig om det faktist är okej att vara glad och att le eller att trivas. När jag är glad så får jag dåligt samvete och tänker att jag måste må dåligt och dra mig tillbaka till mitt inre mörker. Fast så ska det ju inte vara egentligen. Man får må bra och fortsätta att göra det. Varje dag måste jag påminna mig själv om att himlen är blå och att jag också har drömmar annars tillåter jag inte mig själv att komma ihåg det. Så här sitter jag nu och försöker att gräva ner mitt dåliga samvete och tittar ut på himlen som just nu går i den djupaste blå.

All my life I've been searching for something

Told my wife I was going out for a couple of beers, said I see you in a few years

Nämen det står visst ett tält i min lägenhet..

I just don't know what to do with myself

Bang bang my baby shot me down

Woke up from a bad dream last night with fear dripping from my eyes

Det var dimmigt ute och ljudet från klackarna ekade ut i det tomma mörkret. I skenet från gatlyktan kunde jag se en mörk gestalt, nästan flyga fram framför mig. Jag känner att hjärtat börjar slå lite snabbare och varenda cell i kroppen skriker till mig att det är farligt att gå där i dimman, men jag går vidare. Efter några minuter är det dag och jag är framme vid en kyrkogård. Gestalten framför mig är spårlöst försvunnen.
Jag går in på gravgården och fram till en tom grav. När jag står där och kollar ner i det mörka hålet hör jag någon som ropar på hjälp. Jag hoppar ner i hålet och mörkret slukar mig. Det första jag tänker är att jag är ledsen över att jag aldrig kommer att få se solen igen, det är något i vägen vid öppningen. Jag ropar på hjälp men det finns ingen där som hör mig. Efter en bra tid i graven hör jag ljud ovanifrån nästan som en melodi. Jag kollar upp och allt svartnar. Någon slog en spade i huvudet på mig.
Nästa gång jag vaknar upp är jag fastbunden i kättingar i någons förråd, jag är livrädd och skriker att den personen som gjort det här ska visa sig. Fram ur mörkret uppenbarar sig den mörka gestalten från kvällen innan. Gestalten visar sig vara någon blandning av människa och djur och blodet fryser till is när denna odjursliknande fabel borrar in sina mörka ögon rakt igenom mig. Jag skriker på hjälp men det kommer inget ljud ur min mun.
Odjuret stryker med sina klor över min bara kropp och innan jag hinner tänka börjar det att dra bort köttstycken från min mage. Blodet rinner och jag skriker av smärta. Odjuret ler och börjar att nynna, ta da da dam ta da da da da dam. Jag blundar och försöker tänka glada tankar att allt bara är en mardröm men när slits tillbaka av smärta och öppnar mina ögon är det första jag ser odjuret inte mer än fem centimeter bort från mitt ansikte. Det andas så kraftigt att mitt hår sveps med i dess andetag. Jag gråter och skriker men vet att det inte hjälper. Jag försöker röra på mig men skadorna är för allvarliga. Med ett blödande hål i min mage ger jag upp livet. Livslusten droppar ner på golvet och blandas med blodet. Dripp dropp dripp dropp och så vaknar jag.

For once I can touch what my heart used to dream of

Idag har jag tänkt mycket på att leva i nuet. Att leva för att skapa minnen istället för att leva efter redan gjorda minnen. Jag diskuterade det här med en vän och gemensamt kom vi fram till att det här är tiden då vi ska leva fullt ut och göra allt sånt som man bara pratar om att göra. Så i de fem resterande dagarna på den här veckan har vi sagt att vi ska göra allt sånt där som man bara pratar om men faktist aldrig gör. Saker som t.ex. att tälta inomhus eller göra siamesiska tvillingpannkakor, anordna en filosofisk vinkväll samt lite annat sånt där smått och gott. Har vi tur så kanske det blir ett litet äventyr mitt i det stora äventyret också. Hur som haver så är denna vecka helt tillägnad livet och nuet. Att leva fullt ut! Om vi lyckas vet jag inte men jag ska verkligen försöka för jag tror att det här kan bli något riktigt bra. Ibland är det enda som krävs en knuff av en vän i rätt riktning.

There's a possibility

En tanke som slog mig är att mitt liv är byggt på minnen. Bra som dåliga. Jag lever mitt liv efter dessa minnen, dessa erfarenheter. Vem har egentligen sagt att man måste leva efter hur man har levt? Jag skulle inte vilja byta ut några av mina minnen eller erfarenheter för de är trots allt dem som gjort mig till den jag är idag. Men tanken slog mig. Vad händer om jag bryter mitt mönster och lever för att skapa minnen och inte efter hur de blev skapade. Är det när jag släpper taget om mitt förflutna som jag kan påbörja nuet, morgondagen?

The word is on your lips

But you know, no one stays up for you.

Det är om kvällarna när tevattnet för länge sedan kallnat och gatulamporna inte längre värmer som jag känner mig lite sådär ensam, ni vet som man kan göra ibland när man ligger där själv i mörkret och allt man hör är de egna andetagen som studsar emot de hånande väggarna. Det är då det händer att jag drömmer. Önskar att jag hade någon som kunde viska om hemligheter som bara vi skulle förstå i mitt öra. Jag skulle pekfingervalsa kärleksmeddelanden på hud och vi skulle le så som bara vi skulle kunna le.
Men istället för att bli hög på kärlek slukas jag av mörkret, lika ensam som varje kväll när tevattnet för länge sedan kallnat och gatulamporna inte längre värmer.

I'm calling all Superstar Wonderful Weirdos

See I'm a young soul in this very strange world

Idag är en dag då jag ser allt och då menar jag verkligen att jag ser alla färgerna och allt det vackra. Himlen är blå, snön är så glimmande så vacker så vit, molnen bildar fantasifigurer, och jag bara ler. Jag stannar till kollar upp emot himlen och tar in allt jag ser. Andas ett djupt andetag och känner hur samhörigheten emellan mig och livet fyller hela mitt inre och jag bara skrattar. Det här är dagen då jag är den jag är menad att vara. Det här är dagen som lockar min lust till handling. Idag är dagen då jag inte ser alla problem i världen utan jag ser lösningarna och för det så älskar jag livet, just idag.

Sometimes they walk right through her like she never existed at all

I don't know how it is you got inside of me

Ni vet sådär när tiden stannar upp och minuter blir till en evighets sekund och natten blir till dag och man vaknar upp och funderar över vart mörkret och tiden tog vägen. Då det enda som verkligen är där är skuggorna som dansar över väggarna. Då.

I got lost on the way home last night. Suddenly like out of the blue it got to me, I have no home.

Att tveka på allt som är vackert, att känna ångest över att någon verkligen ser mig, att vara så rädd för att inte vara själv i krig, den tanken skrämmer mig så att jag inte kan sova om natten. Sömnlös ligger jag vaken och tänker på allt som har med livet att göra. Flyr verkligheten i en evighetsminut som varar så länge men åndå inte räcker till. Jag tänker på hur många vackra ting det finns på våran underskattade jord. Jag tänker på alla ensamma själar som ligger sömnlösa precis som jag. Jag tänker på hur vi alla lever under samma stjärnhimmel men i olika världar. Jag tänker på hur det vore ifall jag hade varit en sann eremit och bott ute i en liten stuga på ett berg i en skog där ingenting existerar utöver jaget och naturen. Jag tänker på alla de där ute som inte har någonstans att bo och att jag skulle erbjuda dem alla mitt tak och mina väggar om jag bara hade möjligheten att göra det. Jag funderar över hur det skulle vara att ha vingar och bara sväva i den bekymmersfria vinden. Jag tänker på hur vackert det är att alla ler och gråter på samma språk och hur nära varandra vi alla är i våra mest sårbara tillstånd utan att egentligen veta om det. Sen så blir det morgon och solen går upp ännu en gång. Jag slits tillbaka till verkligheten som jag kämpar så hårt för att komma ifrån. Oundviklig är ordet jag söker. Och så slår det mig, är det tankarna om natten som är min verklighet eller är det tankarna om dagen som är min verklighet? Vem har egentligen sagt att den som man är under dagen är den man verkligen är. Är det om dagen eller natten jag lever?

I'm no longer your slave

I'm really not here at all

All the money in the world is nothing compared to the pearls on my necklace

Jag har förresten hittat ännu en pärla till mitt halsband. En av de finaste pärlorna i halsbandet, faktist. Jag vill må bra och jag vill bli en bättre människa tack vare denna skinande lilla sak. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är ren jävla magi.

I was young when I left home

Jag fann en dagbok lika gammal som gatan gömd i en väska häromdagen. Först så blev jag exalterad och öppnade ivrigt boken för att läsa om alla mina roliga minnen och galna äventyr. Men jag blev lika snabbt besviken. Där stod inget om några galna äventyr eller euforiska ögonblick. I stället fann jag alla förträngda minnen. Alla år av min så kallade barndom. Det fick mig att börja fundera på vem jag egentligen är och varför jag är den jag är. Allt var så mörkt och kallt och svårt och jag förstår nu varför jag inte kommer ihåg särskilt mycket av mitt unga liv. Ingenting känns verkligt och nästan allt gjorde ont att läsa. Ändå så sitter jag här nu och överlever. Jag andas, inte alltid frivilligt men ändå. Jag andas, jag lever, jag är.
Det är för mig obegripligt att ta in. Jag borde vara så jävla lycklig men istället så känns allt bara overkligt. Ibland undrar jag om jag bara drömt alltihopa eller om jag bara är en dröm. Vem är jag? Det är en fråga som ständigt dyker upp i mina tankar nuförtiden. Allt var spegelklart tills jag hittade den där rosa boken. Tills häromdagen var allt så spegelklart.

Tell all my friends i've gone to the moon