Oh father forgive for I have sinned

Johnny Cash sjunger "I got Jesus and that's enough" och jag överväger för en sekund eller två att bli troende enbart för att ha något att vända mig till när jag har tappat allt och inte har någon kvar. Eller när jag gjort något dumt och tror att i alla fall Jesus skulle förlåta alla mina synder. Om man tror på det Johnny sjunger så gör han åtminstonde det.
Efter att enbart ha tänkt tanken i två sekunder blir jag allmänt illamående och tar tillbaka allt.
För jag tror ju inte på Jesus eller kristendomen eller hinduismen, buddhismen, islam, judendomen, new age, voodoo eller någon av alla andra religioner som finns på denna planeten även kallad jorden. Jag tror däremot att människors tro är verklig. Jag tror att det är betydande för dem som tror att tro på något, det är bara synd att de inte tror på något som inte är så farligt att tro på. Människor krigar över sin tro. Människor dödar över sin tro. Människor sviker över sin tro. Att tro så starkt att man faktist tar till psykiskt och fysiskt våld är vad jag kallar en stark tro. Även om jag inte vill ha det så och även om det ibland verkar gå för långt så vill jag känna hur det är att tro så starkt. Att verkligen tro på något. Samtidigt som det bringar så mycket hemskheter så ger det människor så mycket mer. Jag tänker på alla de som tror och känner tillhörighet till en större makt, samhörighet på en djupare nivå. Vilken mäktig känsla. Vad läckert att få ta del av något sådant under sin livstid.
Vart ska jag vända mig när jag ligger för döden om inte till tron? Det är en fråga jag ställt mig många gånger.
Jag beundrar verkligen de som har styrkan att tro på något. Jag avundas dem. Här står jag en flicka med så mycket erfarenhet av livet att jag tappat tron till något högre bortanför mänskligheten ensam och kollar in på människorna bakom(utanför?) murarna och bara fascineras.

This is who I am

Flowers to the sweethearts

Lite uppskattning till Emelie och Elin som tänkte på mig idag. Sen vill jag säga tack till Anna, Elin och Emelie för en av de bästa kvällarna på länge. Idag behövde jag verkligen få vara bara glad. Ibland behövs så lite.

Who will be the one to break my heart? I will be the one to break my heart.

Sanningen är den att jag har brutit mina egna regler, jag har raserat mina murar helt på egen hand. Varför jag gjort något så idiotiskt, underbart, skrämmande, magiskt, finns det bara ett svar till. Jag vill inte hålla mina höga murar uppe längre. Ändå har jag så mycket som fortfarande är osagt, så mycket tragedi som helt enkelt inte går att undgå. Sånt där som alltid lämnar sina spår. Här står jag med strålkastarljuset rakt emot mig och försöker att smälta alla tankar som virvlar runt i huvudet på mig. Känslan inom mig påminner om en suspekt blandning av salt och sött. Vad brukar jag göra när känslorna blir för mycket? Jag brukar fly, förtränga, radera, gå vidare. Denna gången är skillnaden den att jag inte vill fly. Jag vill stå kvar precis där jag står just nu.
Det jag måste komma fram till är om jag ska gå på känsla eller repeat.

Nothing there, except the silence.

If I show you the roses will you follow?

Idag är en dag då jag vill vara allt annat än själv. Jag har fallit till botten av mitt eget inre och jag litar inte på mig själv. Å andra sidan litar jag ännu mindre på någon annan så det spelar egentligen ingen roll. Ensam står jag här och önskar mig långt bort. Till en plats där rosorna är rosa som sockervadd och där alla bara är glada och alla älskar varandra.

Jag räddade föresten livet på en mask idag. Den låg halvt grillad på asfalten och såg mer död än levande ut. Så jag spottade på honom för att kolla om han drog åt sig av vätskan, och se på fan masken levde. Så jag tog honom i famnen och bar honom till kyrkogården där jag duschade av honom och bäddade ner honom i gräset. Ganska fint på något sätt, jag hoppas att masken ville bli räddad bara.

She is so sadistic when she's sober

At least I said I'm sorry to mother earth, before stealing her flowers.

I had a dream last night,

Att gå ut nykter en onsdagkväll i Örnsköldsvik är som att vara mitt i en komisk tragedi. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och jag vill inte vara den som dömmer någon. Men är det här verkligen allt? Min värsta mardröm är att fastna i den här staden, att aldrig få uppleva världen. Att köra ner mig så totalt att jag aldrig klarar av att flytta härifrån. Som så många andra gjort och gör hela tiden. Tanken på att bo i Sverige om tio år ger mig kalla kårar längs med ryggraden. Jag hoppas jag inte blir en av dem som fastnar i den här staden. Jag hoppas att jag inte blir en kliché och en i mängden av alla andra. Jag hoppas att jag klipper av navelsträngen till Örnsköldsvik och till all den förutsägbara så kallade tryggheten jag tror mig ha till denna plats.

It is what it is because it is.

Och idag slog det mig, vilken inverkan nya människor kan göra i mitt liv. Det är helt fascinerande att en människa jag bara kännt under en kort tid kan påverka mig så mycket att det troligen kan ha varit livsavgörande. Att bli hjälpt utan att personen i sig vet om att det kanske ändrat mitt liv. Jag undrar om jag någon gång har hjälpt en människa utan att veta om det. Det där med att hjälpa andra när hjälpen inte syns eller går att ta på, det är något magiskt med den hjälpen. Jag kan inte annat än le.

I need to get of this train, I need to live to see another day.

Luften går ur mig och jag vet inte om jag andas eller om jag försöker att andas. Det är som när de skriker du andas nu manuellt till mig i ett nerrökat rum. Jag är här men ändå inte. Klockan 14.30 ska jag reda ut mitt liv. Klockan 14.30 ska jag göra en människa av mig, jag ska ta tillbaka mitt liv och kliva ur den här jävla dimman som har fördunklat min tillvaro alldeles för länge. Jag kanske inte kliver ur dimman idag, men det är ändå ett stort frivilligt steg näramre solen. Andas in och andas ut, andas in och andas ut. Jag kommer att överleva, det gör inget om respiratorn stängs av. Andas in och andas ut jag andas nu automatiskt.

And for the first time in a very long time she was happy.

Cause while I'm here, I'm singing from my heart.

Det finns en sak som skrämmer mig mer än ensamheten och det är tillhörigheten. För mig tar det tusen evigheters evigheter att släppa människor in på livet. Att lära känna andra människor är något utav det svåraste jag vet. Att socialisera sig med en annan medmänniska är för mig något av det vackraste jag kan göra. Samtidigt som det är något av det mest brutala jag kan göra. Min uppväxt är kantad av tunga farväl och svek. Min uppväxt är fylld av innerligt vackra människor och minnen som förgyller den mörkaste av nätter. Ännu en gång blir jag schizofren i mina tankar. Jag älskar människor och kärlek av alla dess slag samtidigt som jag avskyr människor och kärlek av alla dess slag. Genom åren har jag funnit vänner för livet som alltid bara finns där oavsett mitt humör eller mina dåliga och bra dagar, vänner som bara älskar mig för att jag är jag oavsett vem jag är och varför. Vänner som jag älskar så mycket att hjärtat gråter glädjetårar av lycka över att ha berikats av så oerhört underbara människor som mina vänner verkligen är. En farmor som varit min mor genom alla år trots mina äckligt upproriska tonårsår fyllda av hat och sorg, en kvinna som lärt mig vad godhet och kärlek verkligen innebär. Syskon som berör mig genom att bara vara sig själva, min sol, mitt ljus, min styrka. Syskon jag skulle döda och dö för. Främlingar som förgyller mitt liv så som bara främlingar kan. Som pricken över i:et dyker dom upp lite nu och då från ingenstans och ger mig hoppet om människors godhet tillbaka.
Genom åren har jag lärt mig vad det innebär att uteslutas ur något man tog för givet. Jag har lärt mig hur det är att vara dottern till en man som väljer sin sambo helldre än sitt barn, jag har lärt mig smärtan av att mista någon som fortfarande lever. Jag har avsagt mannen som gav mig livet rätten att någonsin älska mig igen. Jag har erfarat hur det är att tappa sin mor, känslan av mamma som flyttar ifrån mig och jag som bryter kontakten i ren desperation är något jag inte önskar en endaste själ. Jag har fått mitt hjärta raserat av den första kärleken, den olyckliga kärleken. Jag vet hur det känns att mista den personen som betyder mest av allt i hela världen, jag kan inte mista någon som skulle göra mig mer ont. Det värsta har hänt. Jag har varit med om saker ingen ska behöva uppleva, jag har blivit nedbryten av oturliga erfarenheter. Motgångar är min vardag.
Tjejen med mest tur i oturen, det är så jag brukar se på mig själv när jag kollar mig i spegeln. Skulle turen i oturen inte vara existerande hade jag inte suttit här idag. Jag är tacksam över det lilla, men önskar mig mer.
Att lära känna nya människor är något utav det vackraste man kan göra tycker jag. Att lära känna nya människor är något av det mest panikartade man kan göra tycker jag. Att lära känna nya människor för mig är en eufori av lycka blandad med dödsångest.
// När allt vackert känns så oändligt långt bort.

I didn't know that this was such a problem.

Vad kommer först, livet eller döden? Man är död tills man lever och man lever tills man dör. Sen lever man igen och så fortsätter det. För vadå? För att få behandlas som skit av omvärlden? För att mista dem som står dig närmast? Livet skrämmer mig mer än döden, då livet gör mer ont. Jag tror inte att någon förstår hur stor saknaden av dig verkligen är. Jag tror inte någon förstår att min själ blöder från tomrummet du lämnade kvar efter dig. En del av mig dog den andra november, samtidigt som en annan del av mig började leva. Livet är för kort för att sörja och ändå sitter jag här och låter lågan slockna i princip frivilligt. Jag orkar inte ens försöka.
När det enda jag vill är att bara leva ut alla mina fantasier och sväva på rosa små moln.
Viljan och tanken finns där, det är bara min motivation som inte är med mig. Jag behöver höra att jag klarar mig igenom det här men mest av allt behöver jag få ett avslut. Det är dags för mig att låta minnena spridas med vinden, du gav mig den bästa tiden i livet och jag borde vara så jävla lycklig över det. Jag har egentligen ingenting att vara döende över. Du vakar ju över mig ändå, från vars du än nu må vara.
Och det gäller att inte glömma bort allt det fina jag har kvar. Vänner som finns där igenom storm och solsken. Jag måste försöka komma ihåg det när jag brottas med ensamheten. Det blir bara så svårt när allt man har kvar är likgiltigheten.

//Schizofren

You know I will adore you until eternity

And I still don't understand why you ever had to leave me.

Här sitter jag ensam i mörkret och förfäras över att du börjar tyna bort från mig allt mer. Du är numera bara ett minne av det enda som verkligen menat något i mitt liv, den enda fasta trygga punkten jag haft. Den enda människan som aldrig lämnat mig frivilligt. För varje natt som går får jag svårare och svårare att andas, det känns som om du glider allt längre ifrån mig. Du var mitt syre och min högra hand. Och jag vet inte om jag hittar till ytan längre, om jag vill hitta dit. Här sitter jag i mörkret och sjunker i ensamheten som du lämnade mig med. Ensamheten som gör sig smärtsamt påmind om nätterna när allt annat sover.

Jag är som två människor i en. Om dagarna har jag aldrig kännt mig så innerligt lycklig som jag är nu. Om nätterna har döden aldrig varit så påtagligt nära och verklig som den är nu.

And she is loosing the feeling of feeling unique

About time to start living as I learn.

De femtio rikaste människorna i världen är rikare än de 400miljoner(!) fattigaste människorna i världen. Många av de rikaste människorna i världen är ensamma rikare än hela länder. Transnationella företag med underleverantörer och frizoner och allt annat skit som tillkommer byggs upp och flyttas runt i syd i jakten på billig arbetskraft. Många av arbetarna är unga kvinnor och arbetsdagarna varar oftast från 14-16timmar + övertiden som de ofta tvingas in i. De flesta av dessa människor jobbar för en minimumexistens lön, vilket innebär att de hamnar under levnadsskalan för extrem fattigdom, vilket är under 1dollar om dagen. 45% av världens befolkning lever såhär. Det här är cirkus 3miljarder människors vardag och verklighet. Dessa lågavlönade jobb finns till för att vi människorna i väst ska kunna inhandla billiga varor och få pengar över till annat så som resor. Vi utnyttjar människor som redan ligger ner och stampar på allt vad mänskliga rättigheter och levnadsvillkor innebär. Rättigheter som vi tar för givet. Och inte nog med det. Även om kolonialiseringen är över officiellt så är de flesta av världens fattiga länder fortfarande skuldsatta till oss i väst. Samtidigt som vi utnyttjar deras arbetskraft på ett ohumanistiskt sätt samt tar över länder för att bygga upp stora turistkomplex dit vi kan åka och utnyttja de fattiga på ännu en punkt.

Det värsta med det här är att jag inte är bättre än någon annan. Visst jag försöker att inte handla så mycket nyproducerade varor, jag skulle helldre resa till lokalbefolkning eller via ekoturism än på en all inclusive, jag brottas med rättvisemärkt och ekologiskt och jag försöker att sprida information om hur ojämdställd världen verkligen är i hopp om att någon lyssnar. Men lever jag som jag lär? Nej inte för fem öre, jag försöker långt ifrån tillräckligt. Detta gör mig så otroligt besviken på mig själv. Ibland undrar jag hur jag egentligen orkar leva med mig själv i en värld som är så förpestad av girighet och hat. Och så undrar människor varför jag gråter mig till sömns, är det så konstigt att jag gråter för alla människor vi utnyttjar för att få leva det liv vi lever här i t.ex. Sverige, i våran välfärdsstat.

P.S. Smile like you mean it.

1 2 3 4 tell me that you love me more,

Wreck

Bärga vad du kan från det här vraket

det finns en spillra av mitt forna jag

Ta då med mig hem gör mig vacker

låt mig sova i din säng ett tag,

låt mig sova ett tag

säg minns du hur det är jag brukar vara

minns du hur stabil jag var igår

nu är jag påväg att lösas upp till ingenting

för dagen har varit prövande och svår

kanske onödigt svår

Bärga vad du kan från det här vraket

se på mig kisande, se mitt bättre jag

Se med blida ögon, klarögt vaken

inse att jag bara haft en liten motig dag

och det kan vem som helst ha

men du kan enkelt göra allting bra

Men mig ska du inte tycka synd om

du vet väl hur nöjd jag brukar va

Jag tror att du ställs i min väg för att du

kan återställa allt så allt blir bra.

Du kan enkelt göra allting bra

för nu ska du säga följ nu med mig

nu ska du säga ta min hand

säg att du begriper du förstår och allt det där

säg att du har känt precis såhär ibland

säg att du har känt såhär ibland

Bärga vad du kan från det här vraket

se på mig kisande, se mitt bättre jag

Se med blida ögon, klarögt vaken

inse att jag bara haft en liten motig dag

och det kan vem som helst ha

men du kan enkelt göra allting bra

Bärga vad du kan från det här vraket

Säg turen vänder ska du se

Lova när jag somnar att du vakar över mig

så att inget mera ont ska kunna ske

nu ska inget mera dumt få ske

säg mig att du lovar mig det

Bärga vad du kan från det här vraket

se på mig kisande, se mitt bättre jag

Se med blida ögon, klarögt vaken

inse att jag bara haft en liten motig dag

och det kan vem som helst ha

en liten motig dag, det kan vem som helst ha

men du kan enkelt göra allting bra

Waiting on the world to change

Varför kan inte alla bara låta mig vara ifred. Låta alla andra vara ifred. Varför ska frågor alltid hagla likt skotten från andra världskriget. Ni förstår inte att ni skjuter ner mig när ni gör sådär. Ni kväver mig med frågor och får mig att vilja kräkas och fly. Den här eller den där, vad tycker du, lyssna på mig jag vet bäst. Jaha men då vet jag vad du tycker håll det för dig själv och tryck inte ner mig med dina tankar.
Gårdagen är lika med en total katastrof. Bekännelser, korsförhör och allt annat som man helst inte pratar om. Kan det här bli värre?