I got lost on the way home last night. Suddenly like out of the blue it got to me, I have no home.

Att tveka på allt som är vackert, att känna ångest över att någon verkligen ser mig, att vara så rädd för att inte vara själv i krig, den tanken skrämmer mig så att jag inte kan sova om natten. Sömnlös ligger jag vaken och tänker på allt som har med livet att göra. Flyr verkligheten i en evighetsminut som varar så länge men åndå inte räcker till. Jag tänker på hur många vackra ting det finns på våran underskattade jord. Jag tänker på alla ensamma själar som ligger sömnlösa precis som jag. Jag tänker på hur vi alla lever under samma stjärnhimmel men i olika världar. Jag tänker på hur det vore ifall jag hade varit en sann eremit och bott ute i en liten stuga på ett berg i en skog där ingenting existerar utöver jaget och naturen. Jag tänker på alla de där ute som inte har någonstans att bo och att jag skulle erbjuda dem alla mitt tak och mina väggar om jag bara hade möjligheten att göra det. Jag funderar över hur det skulle vara att ha vingar och bara sväva i den bekymmersfria vinden. Jag tänker på hur vackert det är att alla ler och gråter på samma språk och hur nära varandra vi alla är i våra mest sårbara tillstånd utan att egentligen veta om det. Sen så blir det morgon och solen går upp ännu en gång. Jag slits tillbaka till verkligheten som jag kämpar så hårt för att komma ifrån. Oundviklig är ordet jag söker. Och så slår det mig, är det tankarna om natten som är min verklighet eller är det tankarna om dagen som är min verklighet? Vem har egentligen sagt att den som man är under dagen är den man verkligen är. Är det om dagen eller natten jag lever?