I need to imagine the light at the end of the tunnel

Jag är lite sådär lycklig nu, tror jag. Jag försöker verkligen att se på livet ur ljusare perspektiv numera och även om det inte är lätt så börjar jag sakta inse att sorg och mörker inte nödvändigtvis behöver vara livet i sig, utan kanske bara en känsla som flyger förbi lite nu och då. En sinnesstämning som faktist är helt naturlig i viss mån. Men det är inte en lätt väg för mig att gå och varje dag måste jag påminna mig om det faktist är okej att vara glad och att le eller att trivas. När jag är glad så får jag dåligt samvete och tänker att jag måste må dåligt och dra mig tillbaka till mitt inre mörker. Fast så ska det ju inte vara egentligen. Man får må bra och fortsätta att göra det. Varje dag måste jag påminna mig själv om att himlen är blå och att jag också har drömmar annars tillåter jag inte mig själv att komma ihåg det. Så här sitter jag nu och försöker att gräva ner mitt dåliga samvete och tittar ut på himlen som just nu går i den djupaste blå.