You are kind of my sweetest downfall

Samtidigt som klarheten jag känner nu är den klaraste jag känt så går jag vilse i mina egna tankar. Jag vet precis vad jag vill och hur jag tänker och vad jag egentligen känner och kan komma till att känna. Men ändå är det något litet där inne någonstans som gör så att jag ifrågasätter mina tankar och känslor. Idag pågår det ett krig innanför mina väggar och jag känner mig lika ensam som den övergivna soldaten i ett döende ingenmansland. Jag är lite vilsen och allt detta över något jag kanske inte ens behöver gå vilse för. Är allt bara en illusion eller en dröm, mardröm kanske? Eller är det bara så att den känslan jag känner finns där och väntar på att få komma ut. Kanske är du verklig(en)het. Äsch jag pratar i nattmössan idag och lägger därför ner det här nu innan jag börjar gräva min egen grav.