Jag fann en dagbok lika gammal som gatan gömd i en väska häromdagen. Först så blev jag exalterad och öppnade ivrigt boken för att läsa om alla mina roliga minnen och galna äventyr. Men jag blev lika snabbt besviken. Där stod inget om några galna äventyr eller euforiska ögonblick. I stället fann jag alla förträngda minnen. Alla år av min så kallade barndom. Det fick mig att börja fundera på vem jag egentligen är och varför jag är den jag är. Allt var så mörkt och kallt och svårt och jag förstår nu varför jag inte kommer ihåg särskilt mycket av mitt unga liv. Ingenting känns verkligt och nästan allt gjorde ont att läsa. Ändå så sitter jag här nu och överlever. Jag andas, inte alltid frivilligt men ändå. Jag andas, jag lever, jag är.
Det är för mig obegripligt att ta in. Jag borde vara så jävla lycklig men istället så känns allt bara overkligt. Ibland undrar jag om jag bara drömt alltihopa eller om jag bara är en dröm. Vem är jag? Det är en fråga som ständigt dyker upp i mina tankar nuförtiden. Allt var spegelklart tills jag hittade den där rosa boken. Tills häromdagen var allt så spegelklart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar