Jag har så mycket jag vill berätta för dig. 219dagar utan ett endaste samtal om vad jag gjort eller hur din dag varit. Det är nog det jag saknar mest av allt. Alla samtalen om allt och inget.
Jag antar att det är såhär det är att verkligen sakna någon.
Någon som är borta och aldrig kommer tillbaka.
Dagar blir till veckor, veckor blir till månader, månader blir till år. Tiden går fort när någon är död.
Det här är anledningen till varför jag inte ska vara uppe såhär sent själv, jag tänker alldeles för mycket. Jag tänker på dem jag saknar, de personer som lämnat mig, de personer som kommer lämna mig, världens orättvisor och allt annat som jag vanligen inte vill tänka på. Att vara en nattuggla är påfrestande nätter som denna. Nätter då ditt skratt ekar i mitt huvud och gör mig påmind om allt som vi går miste om för varje dag vi glider ifrån varandra. Insomnia.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar