Att gå ut nykter en onsdagkväll i Örnsköldsvik är som att vara mitt i en komisk tragedi. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och jag vill inte vara den som dömmer någon. Men är det här verkligen allt? Min värsta mardröm är att fastna i den här staden, att aldrig få uppleva världen. Att köra ner mig så totalt att jag aldrig klarar av att flytta härifrån. Som så många andra gjort och gör hela tiden. Tanken på att bo i Sverige om tio år ger mig kalla kårar längs med ryggraden. Jag hoppas jag inte blir en av dem som fastnar i den här staden. Jag hoppas att jag inte blir en kliché och en i mängden av alla andra. Jag hoppas att jag klipper av navelsträngen till Örnsköldsvik och till all den förutsägbara så kallade tryggheten jag tror mig ha till denna plats.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar