Vad kommer först, livet eller döden? Man är död tills man lever och man lever tills man dör. Sen lever man igen och så fortsätter det. För vadå? För att få behandlas som skit av omvärlden? För att mista dem som står dig närmast? Livet skrämmer mig mer än döden, då livet gör mer ont. Jag tror inte att någon förstår hur stor saknaden av dig verkligen är. Jag tror inte någon förstår att min själ blöder från tomrummet du lämnade kvar efter dig. En del av mig dog den andra november, samtidigt som en annan del av mig började leva. Livet är för kort för att sörja och ändå sitter jag här och låter lågan slockna i princip frivilligt. Jag orkar inte ens försöka.
När det enda jag vill är att bara leva ut alla mina fantasier och sväva på rosa små moln.
Viljan och tanken finns där, det är bara min motivation som inte är med mig. Jag behöver höra att jag klarar mig igenom det här men mest av allt behöver jag få ett avslut. Det är dags för mig att låta minnena spridas med vinden, du gav mig den bästa tiden i livet och jag borde vara så jävla lycklig över det. Jag har egentligen ingenting att vara döende över. Du vakar ju över mig ändå, från vars du än nu må vara.
Och det gäller att inte glömma bort allt det fina jag har kvar. Vänner som finns där igenom storm och solsken. Jag måste försöka komma ihåg det när jag brottas med ensamheten. Det blir bara så svårt när allt man har kvar är likgiltigheten.
//Schizofren
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar