Sanningen är den att jag har brutit mina egna regler, jag har raserat mina murar helt på egen hand. Varför jag gjort något så idiotiskt, underbart, skrämmande, magiskt, finns det bara ett svar till. Jag vill inte hålla mina höga murar uppe längre. Ändå har jag så mycket som fortfarande är osagt, så mycket tragedi som helt enkelt inte går att undgå. Sånt där som alltid lämnar sina spår. Här står jag med strålkastarljuset rakt emot mig och försöker att smälta alla tankar som virvlar runt i huvudet på mig. Känslan inom mig påminner om en suspekt blandning av salt och sött. Vad brukar jag göra när känslorna blir för mycket? Jag brukar fly, förtränga, radera, gå vidare. Denna gången är skillnaden den att jag inte vill fly. Jag vill stå kvar precis där jag står just nu.
Det jag måste komma fram till är om jag ska gå på känsla eller repeat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar