And I still don't understand why you ever had to leave me.

Här sitter jag ensam i mörkret och förfäras över att du börjar tyna bort från mig allt mer. Du är numera bara ett minne av det enda som verkligen menat något i mitt liv, den enda fasta trygga punkten jag haft. Den enda människan som aldrig lämnat mig frivilligt. För varje natt som går får jag svårare och svårare att andas, det känns som om du glider allt längre ifrån mig. Du var mitt syre och min högra hand. Och jag vet inte om jag hittar till ytan längre, om jag vill hitta dit. Här sitter jag i mörkret och sjunker i ensamheten som du lämnade mig med. Ensamheten som gör sig smärtsamt påmind om nätterna när allt annat sover.

Jag är som två människor i en. Om dagarna har jag aldrig kännt mig så innerligt lycklig som jag är nu. Om nätterna har döden aldrig varit så påtagligt nära och verklig som den är nu.