Cause while I'm here, I'm singing from my heart.

Det finns en sak som skrämmer mig mer än ensamheten och det är tillhörigheten. För mig tar det tusen evigheters evigheter att släppa människor in på livet. Att lära känna andra människor är något utav det svåraste jag vet. Att socialisera sig med en annan medmänniska är för mig något av det vackraste jag kan göra. Samtidigt som det är något av det mest brutala jag kan göra. Min uppväxt är kantad av tunga farväl och svek. Min uppväxt är fylld av innerligt vackra människor och minnen som förgyller den mörkaste av nätter. Ännu en gång blir jag schizofren i mina tankar. Jag älskar människor och kärlek av alla dess slag samtidigt som jag avskyr människor och kärlek av alla dess slag. Genom åren har jag funnit vänner för livet som alltid bara finns där oavsett mitt humör eller mina dåliga och bra dagar, vänner som bara älskar mig för att jag är jag oavsett vem jag är och varför. Vänner som jag älskar så mycket att hjärtat gråter glädjetårar av lycka över att ha berikats av så oerhört underbara människor som mina vänner verkligen är. En farmor som varit min mor genom alla år trots mina äckligt upproriska tonårsår fyllda av hat och sorg, en kvinna som lärt mig vad godhet och kärlek verkligen innebär. Syskon som berör mig genom att bara vara sig själva, min sol, mitt ljus, min styrka. Syskon jag skulle döda och dö för. Främlingar som förgyller mitt liv så som bara främlingar kan. Som pricken över i:et dyker dom upp lite nu och då från ingenstans och ger mig hoppet om människors godhet tillbaka.
Genom åren har jag lärt mig vad det innebär att uteslutas ur något man tog för givet. Jag har lärt mig hur det är att vara dottern till en man som väljer sin sambo helldre än sitt barn, jag har lärt mig smärtan av att mista någon som fortfarande lever. Jag har avsagt mannen som gav mig livet rätten att någonsin älska mig igen. Jag har erfarat hur det är att tappa sin mor, känslan av mamma som flyttar ifrån mig och jag som bryter kontakten i ren desperation är något jag inte önskar en endaste själ. Jag har fått mitt hjärta raserat av den första kärleken, den olyckliga kärleken. Jag vet hur det känns att mista den personen som betyder mest av allt i hela världen, jag kan inte mista någon som skulle göra mig mer ont. Det värsta har hänt. Jag har varit med om saker ingen ska behöva uppleva, jag har blivit nedbryten av oturliga erfarenheter. Motgångar är min vardag.
Tjejen med mest tur i oturen, det är så jag brukar se på mig själv när jag kollar mig i spegeln. Skulle turen i oturen inte vara existerande hade jag inte suttit här idag. Jag är tacksam över det lilla, men önskar mig mer.
Att lära känna nya människor är något utav det vackraste man kan göra tycker jag. Att lära känna nya människor är något av det mest panikartade man kan göra tycker jag. Att lära känna nya människor för mig är en eufori av lycka blandad med dödsångest.
// När allt vackert känns så oändligt långt bort.