Vadfan hände med mig i sommar? Att bli glad när telefonen ringer klockan 01.21 en helt vanlig dag. Eller att le åt ingenting i smyg när jag tror att ingen ser. Fjärilar i magen som virvlar runt och sjunger när nånting som påminner om fina minnen dyker upp. Jag känner mig så hopplöst jävla naiv och vilsen när jag sitter här och tänker på den senaste tiden och inser att jag med mina numera sockervaddsrosa känslor blivit träffad av en blixt från klarröd himmel. En kort stund av total eufori, ett lyckorus byggt på vadå? Svaghet? Manupilation? Ljuv musik? Kanske det där fina lilla ordet som jag inte ens förmår mig att skriva ner här? Är det nu det är dags för mig att gå vidare och vara glad att någon lyckades öppna upp mitt iskalla igenbommade hjärta med sina relger och principer eller är det dags för mig att gå i konkurs känslomässigt, ta till det tunga artilleriet och stänga igen för gott? För just nu känns det som om att dansstegen bara leder bort men inte ut, ni vet vad jag menar. Som texten visar så svamlar jag med orden, vet inte riktigt vad jag vet eller tycker eller vill. Jag vet faktiskt inte mycket alls förutom att jag ser rosa när jag tänker på denna tjuv som sakta lirkat upp mitt ihopnystade inre. Jag antar att det är nu jag ska sluta tänka, känna, lyssna, tala, skriva, analysera, grubbla. Jag förmodar att det är nu jag ska låta allt bara vara och vara ifred.
Men,
jag vill ändå få honom att förstå,
jag vill att han ska veta,
hur många leenden han liksom skapade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar