Who will love you? Who will fight?

Precis nu på minuten för exakt 365dar sedan fick jag ett samtal, ett samtal som dödade en del av mig. Det var telefonen som ringde och det var min far. När jag hörde vad pappa sa svartnade allt och jag föll ihop. Han berättade att farmor hade bukspottskörtelcancer och att det inte skulle gå att bota. Han berättade att hon skulle dö. Det enda vi kunde göra var att vänta på att hennes lidande skulle ta slut. Det sista han sa var, "gör dig förberedd på att åka hem och ta farväl hon har max tre månader kvar att leva. Så när jag ringer måste du komma hem på en gång om du vill hinna träffa henne en sista gång." Efter att han lagt på så dog en liten del av mig för varje dag som gick, varje gång telefonen ringde. Blodet frös till is och jag fruktade telefonen mer än något annat. Så där satt jag då själv i Linköping och kände hur livet rann ur inte bara farmors händer men även mina. Idag saknas en stor del av mig som ingen kommer kunna ersätta och tomheten och saknaden gör sig mer än väl påmind varje dag som jag måste leva utan dig. Inte en dag gårförbi då jag inte tänker på hur brutalt det egentligen var då du slets bort från mig, allt gick så fort. En och en halvmånad sen fanns du inte längre. Idag för exakt ett år sedan började allt.