This time tomorrow, where will we be?

Jaaaa, biljetten är betald och allting är klart med resan. Nu är det bara packningen kvar. 05.25 på torsdag morgon går bussen mot Linköping och det känns så otroligt jävla kul att få hälsa på alla. Fia, John, Daniel, jaa allihopa! På torsdag vid sextiden sitter jag antagligen livrädd i en bil med en galning till chaufför, och jag kan knappt bärga mig tills vi ses! Vi har så mycket att ta igen. Att få komma tillbaka till Linköping känns otroligt bra och att få komma bort från övik känns som en skänk från ovan. Visst, här har jag mina bästa vänner vilka i princip är min familj då min familj inte riktigt är närvarande. Men att få komma bort från olycklig kärlek, just en dålig familj och minnen om döden även om det bara är för några dar känns så bra. Jag börjar ju som må lite bättre nu som jag sa och om jag bara får vila upp batterierna på annat håll så kommer jag nog komma tillbaka ännu lite mer som mig själv med lite mer energi och med en vilja att få allt att bli om inte bra ännu bättre. Som jag sagt förut, jag andas nu frivilligt.