Dagar som idag så känner jag mig så himla ensam. Dagar när ingen vän kan ses och med en familj som knappt vet om att man existerar, eller har fullt upp med sina nya familjer. Inte ens telefonen, tvn eller datorn är min vän idag. Sånna här dagar känner jag mig så ensam att jag får lite ont i hjärtat, ni vet när det blir så där tungt att andas och varje hjärtslag ekar i tystnaden av ensamheten.
Bakåt i tiden hade jag ringt till farmor och pratat eller rent utav åkt dit en sån här dag. Just nu hade jag verkligen behövt henne. Hon som aldrig skulle lämna mig, hon som för alltid skulle vara vid min sida. Tomrummet efter dig lyser med sin frånvaro och jag kan inte annat än fälla en tår.
Ibland när allting känns såhär börjar jag fundera på om det är mig det är fel på? Jag vet inte om det är mitt deprimerade jag som tänker dåliga tankar enbart för att hålla mig kvar under ytan eller om det är så att jag är till för att vara ensam. Somliga människor är en del av sitt eget pussel och jag har alltid kännt att jag är annorlunda och inte riktigt passar in någonstans. Som om jag står utanför och tittar in.
Just idag behöver jag en kram och ett värmande leende som får mig på bättre tankar. Just idag har jag lite ont i hjärtat för att jag saknar er alla så mycket, vilka ni än är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar