I say NO.

De vill att jag ska börja med tabletter. Läkaren har sagt åt mig att jag bör ta medicin för mitt eget bästa. Psykologen har sagt till mig att det vore det bästa för mig. Sandra bad mig gråtandes att ta medicin och sa att det är vad farmor hade velat. Tillslut sa jag ja. Imorgon börjar min så kallade medicinering. Men om den nu ska hjälpa mig varför känns allt så himla svart? Jag har vägrat medicin i flera år och vill inte nu heller. Så varför ska jag egentligen göra det? Jag vaknar helldre upp ovetandes om jag ska orka leva för dagen eller om jag bara ska ligga kvar och vänta på att dö. Jag har helldre sömnproblem om nätterna och sover om dagarna än att stoppa i mig tabletter. Jag ångrar mig och vill inte ta medicin längre. Jag går emot mig själv och allt jag tror på om jag börjar med tabletter imorgon. Det vet jag att farmor inte hade velat. De spelar ingen roll hur många månader det tar innan jag kommer att verkligen se solen lysa just för mig. Jag är helldre ärlig mot mig själv även om det innebär att jag kommer leva i detta mitt helvete ett bra tag framöver. Så länge jag vet att jag tar mig ur det med all den andra hjälpen som finns för mig att få. Jag säger nej, ni får bli hur arga ni vill. Nej nej nej.

NEJ.