Jenny don't be hasty

Min kväll har bestått av feghet och ett och samma meddelande på repeat. Jag skriver det. Tänker ett tag. Ändrar det lite. Tar fram numret. Ångrar mig. Sitter ett tag och försöker ignorera tankarna. Börjar om. Det bränner i mina fingrar men ändå så går det ej. STOPP.

Ska jag vara helt ärlig fixar inte jag det här längre. Det spelar ingen roll om vi ska ta dagen som den kommer. Jag orkar inte med detta limbo längre. Jag vill gå bakåt eller lägga ner. Gå framåt och utveckla eller byta väg helt. Jag vill inte stå här och trampa på denna jävla ruta nummer ett längre. Jag har fått nog. Jag har inget att hålla tillbaka, jag står här med öppna armar villig att ge allt eller packa ihop och gå hem. Det är inte upp till mig. Men jag tänker inte stå här med öppna armar och släntra på om det inte är välkomnat. Jag är så fruktansvärt jävla less på det här nu så att frustrationen kokar över. Jag vet inte vartåt jag ska kanalisera alla mina känslor eftersom dom verkar osynliga i fel men ändå rätt ögon. Äsch jag bara svamlar och fumlar med orden ikväll så därför lägger jag ner nu.

"You think you drive me crazy, you and who's army?"